Trumps sadokonservatism

Hämtat ur tisdagens Understreckare ”Vad ”American psycho kan lära oss om Trump”.

https://www.svd.se/a/BxlX4v/vad-american-psycho-kan-lara-oss-om-trump

Maga-rörelsen betecknar sig gärna som konservativ, men har i realiteten föga gemensamt med det som traditionellt förståtts som konservatism. I stället är det mer träffande att beskriva Maga som högerextrem populism eller illiberal nationalism. Om man ändå insisterar på att kalla detta konservatism låter det sig bara göras om man preciserar att det rör sig om en degenererad avart – vad jag vill kalla sadokonservatism. Begreppet är inspirerat av historikern Timothy Snyders analys av det han kallar sadopopulism. Snyder beskriver en politisk strategi där makt inte säkras genom att förbättra väljarnas livsvillkor utan genom att producera och förvalta lidande. I stället för att lova förbättring lovar man hämnd. I stället för trygghet erbjuder man tillfredsställelsen i att påföra andra otrygghet.


Den amerikanske journalisten Adam Serwer fångade detta med precision i en essä i The Atlantic från 2018, ”The cruelty is the point”. Serwers poäng var att grymheten i Trumps politik fungerade som en maktdemonstration: en signal om vem som kunde drabbas och vem som var skyddad. Grymheten var meningsbärande just därför att den var offentlig och asymmetrisk.

Sadokonservatismen förenar nationella symboler och traditionsretorik med en aktiv vilja att förödmjuka, exkludera och straffa. Det konservativa språket behålls, men funktionen byts ut. Resultatet är en politisk hybrid: konservativ i självbeskrivning, men sadistisk i praxis och intention. Det är inte en rörelse som vill bevara en ordning, utan en som finner tillfredsställelse i att visa vem som kan förstöra den – och vem som måste bära kostnaderna.

Att tillfoga lidande har en pedagogisk funktion. Det bekräftar vem som har makt och vem som saknar den. Våldets funktion är inte bara att återupprätta ordning, utan att iscensätta dominans. Trumps upprepade uttalanden om att sätta in nationalgardet mot motståndare, hans legitimering av politiskt våld som en form av patriotism, hans flörtande med milisrörelser och hans benägenhet att beskriva politiska motståndare som nationens fiender pekar mot en etik där våldet inte längre är skandalöst, utan rituellt. Det ska rena, återställa och bekräfta hierarkin. Sadokonservatismen vill inte bara ha lydnad, utan fruktan. Inte bara ordning, utan underkastelse. Den vill inte övertyga, utan krossa. Och den är beroende av publik, eftersom våldets mening uppstår först när det bevittnas, delas och applåderas.

Trump iscensätter sig själv som den ende som vågar göra det som måste göras. Den ende som inte tvekar. Den ende som är beredd att använda makt där andra bara talar. Våldsamhet döps om till handlingskraft, brutalitet till realism och hänsynslöshet till styrka.

”…ute och springer och skalar”

De orden hörde man ibland under barndomen, men givetvis uttalat på västgötska.

Jag vet inte om skalar används i just den här betydelsen numera. Dessutom är det som sägs i rubriken en tautologi, eftersom skalar betyder just springer.

”Han skalar över jaert så kocklera ruker”

Om man kunde uttala det och visste vad det betydde, då kunde man prata västgötska.”

Mellandagsfoto

Det damp ner ett fint foto i mailboxen i kväll, på Simon och farfar. Det är svårt att tro det, men fotot togs faktiskt i mellandagarna.

Måtte nu inte den blivande väg- och vatteningenjören ha några vidlyftiga planer för den här gångstigen😊

Blod, svett, tårar

I kväll skall vi vara barnvakter då oss närstående har blivit inviterade till premiären av ”Blod, svett, tårar”. De fem första avsnitten i denna ungdomsserie visas då som långfilm, i De la Gardiegymnasiets aula.

https://www.nlt.se/2026/01/14/ny-svt-serie-inspelad-pa-dlg-regissoren-om-storsatsningen-c4777/

De första två avsnitten ligger redan ute på SVT Play. Jag har tjuvkikat, och det råder ingen tvekan om att resultatet av Pilsnerfilms arbete är gott!

Att man får uppleva miljöer från Skara, Lidköping, Råbäcks herrgård och Blombergs hamn försämrar inte upplevelsen.

Det är en helt annan kvaltet i den här produktionen än den i den buskisartade ”Uti Bôgda”.

En bra kvalitet håller även den makalöst spännande engelska kriminalserien ”Dödlig lek”. Den serien är inget för folk med svaga nerver. Måhända att en pint öl skulle behöva inmundigas i samband med tittandet.

Utanför De la Gardiegymnasiet hörde vi idag (för första gången den här säsongen) talgoxens rytmiska läte. Man kallar faktiskt talgoxen för sågfilaren i delar av Norrland!

Och strax därpå stötte vi på en kompis. Han tyckte att det var ett annat ljus idag. Snart får man ge sig ut på bôgda och leta efter fler vårtecken, den saken är klar.

`

Utan minnen har vi ingen framtid

Det här skulle kunna handla om ett Sverige, styrt av vårt bruna riksdagsparti.

Människor (som minns det som inte längre får minnas) först bort, och förintas.

Boken vill kanske synliggöra det den japanska staten försöker få befolkningen att glömma, dvs de svåra krigsbrott som Japan gjorde sig skyldigt till under Andra världskriget.

Och vårt bruna riksdagsparti vill såklart att vi skall glömma partiets vidriga rötter.

Med kameran som tröst

Filmen ”Med kameran som tröst” läste jag om i Carl Johan De Geers bok ”Ner med allt”.

Det är svårt att länka till Youtube. Det här kan kanske vara ett hjälpmedel för den som till äventyrs vill leta reda på filmen på Youtube:

Hämtat från Svensk filmdatabas:

1980 kom boken ”Med kameran som tröst” del 1 som skildrar vardag, lek, kärlek, uppror, konstnärsvänner och överklassläkt.

”Med kameran som tröst. Del 2” (2004) är en djupt personlig långfilm om detta liv. Carl Johan De Geer har använt sig själv som exempel på en klassresa som går både neråt och uppåt under olika perioder i livet. Som barn bodde han på ett slott, hos sin farfar och farmor medan föräldrarna var långt borta i främmande land. 

Som tonåring bestämmer han sig för att lämna denna sorgliga rest av överklass och bli konstnär, fotograf och socialist. Kameran blir hans fetisch, något han dyrkar. Som fotograf blir han en iakttagare, en som ställer sig utanför. När han är medelålders inser han att han mot sin vilja fått ett arv. Inte pengar; släkten var fattig. Det han fått, och inte lyckats bli av med, är en omotiverad självsäkerhet och ett överklassmässigt förhållningssätt. Uppvaknandet kan bara bli ett enda: han inser att hans avståndstagande mot det egna feodala ursprunget i själva verket döljer en stark kärlek till detta. 

Han ritar, målar, fotograferar, agerar, förvandlas till monster, letar efter ett botemedel mot den feodala förbannelsen, spelar trombon, försöker vara rolig, försöker vara klok, försöker uppnå det vackra, försöker upptäcka det fula, försöker förstå något om livet som hela tiden finns just runt hörnet, han känner att han strax ska komma på det.

Permanent Gymnast önskar en lugn samtalston

Jag kände att jag var tvungen att (via Duo-appen) chatta om det nya SVT-Programmet ”Sverige Live”.

Så här skrev jag. Det var moderatorn som gav mig signaturen😊:

Men visst saknar man de gamla, lugna och sammanhållna programmen – som Go’kväll och ”Sverige idag”.

Om jag skall vara ärlig känns ”Sverige live” som en mindre katastrof. Livstiden lär vara begränsad. För vem vill sitta i 210 minuter varje vardagkväll och titta på sådant som kungligheter, bröllopsbestyr och tulpanskötsel?